Uppdateringen här på bloggen har de senaste dagarna inte varit på topp. Det har helt enkelt varit mycket, både inför dopet men också inför julen. Jag har faktiskt varit så stressad de senaste dagarna att jag knappt har kunnat sova på nätterna. Jag är ett kontrollfreak som jag tror är på en nivå utöver de normala. Jag vill göra allting själv för då har jag kontroll på de hela. Allting ska skrivas ner i punkt och pricka, vad som är fixat och vad som ska fixas. Dukningen ska vara på ett visst sätt och pyntet ska vara så som jag har tänkt mig. Jag hade en bild på ett perfekt dop i mitt huvud, som jag ville eftersträva. Hade det inte blivit så som jag hade tänkt mig så hade jag blivit besviken och det hela hade slutat i kaos. Japp, the story of my life. Vi hade som sagt dopet igår och det blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Vi alla är så nöjda och denna dag hamnar på topp tre finaste dagarna i mitt liv. Ceremonin var klockan 12 i kyrkan innan vi bjöd på mat och fika i kyrkstugan. Vi fick så fina presenter till Novalie och vi är så tacksamma över vår familj och våra vänner. Ni är bäst!

Idag blir vår lilla tjej 3 månader?! Vart tar tiden vägen egentligen... Hon är snart inte en liten bebis längre. Åh, min älskade tjej, de här 3 månaderna har varit de bästa i mitt liv.

I oktober förra året så åkte jag akut med ambulans till lasarettet i Helsingborg. Jag hade då extrema magsmärtor och hade förlorat så mycket blod att jag inte kunde stå själv utan att jag svimmade. Väl inne på akuten så fick vi reda på att jag var gravid och att det pågick ett missfall. Enligt uträkningar så var jag i vecka 12 och vi hade ingen aning om att jag var gravid. 1 av 6 graviditeter slutar med ett missfall, det är så vanligt men ingen pratar om det? Varför? När jag låg inne på gynakuten kände jag mig ensammast i världen. Vi är så många kvinnor som har gått/kommer gå igenom samma sak. Varför är missfall ett så tabubelagt ämne? Jag själv vågade inte heller öppna upp mig för att prata om det, och när jag väl öppnade upp mig för en KVINNLIG kompis så blev jag deras snackis på julbordet. Borde inte vi kvinnor hålla ihop och stötta varandra i detta? Jag kommer iallafall att dela med mig av min historia, för min egen skull och för alla andra kvinnor som har gått igenom samma sak.

Den 8 oktober 2018 så fick jag mitt missfall. Jag och Elias hade under helgen varit i Stockholm tillsammans med två kompisar, och på tåget hem mot Skåne så började jag få smärtor i min mage. Jag kommer ihåg att jag var väldigt låg och trött den söndagen så vi gick och la oss tidigt. Elias åkte till jobbet som vanligt dagen efter medans jag hade en ledig dag. Det enda jag gjorde den dagen var att sova, jag sov verkligen hela dagen. Under eftermiddagen kom smärtorna i min mage tillbaka, de gjorde nu så ont att jag spydde. Jag ringde till Elias och bad han skynda sig hem från jobb då jag knappt kunde resa mig upp. Så fort Elias hade kommit hem och jag fått hjälp in till toaletten så forsar det blod. Hela toaletten var nerblodad och jag kunde inte ta mig någonstans eftersom det inte slutade. Jag fick hjälp in i duschen och det tog inte lång tid innan hela duschen också var full med blod. Elias ringde på min mamma som kom för att hjälpa oss vilket slutade med att ambulans fick komma för att köra in mig till akuten. Bara under färden in på 20 minuter så hade jag blött igenom dubbla bindor, trosor samt mina byxor. Det blev flera timmar på akuten med dropp, blodprover, vaginala ultraljud och ett x antal svimningar. Ni som har läst min blogg en längre period kanske kommer ihåg att jag var på sjukhuset ofta i slutet på förra året? I flera veckor fick jag en gång i veckan åka och lämna blodprover för att kolla att mitt hCG gick ner. hCG är ett hormon som bildas i samband med en graviditet. Detta hormonet ville inte riktigt gå ner på mig, och så länge som hormonet var kvar så fick jag helt enkelt ta blodprover på sjukhuset.
Missfall kan vara extremt smärtsamt att gå igenom men vi måste våga prata mer om det. Stötta, prata och finnas för varandra. Vi kvinnor är så jäkla starka!