ATT KÄNNA SIG OTILLRÄCKLIG SOM MAMMA

Den 22a oktober, på Novalies första månadsdag så fick hon även sin första förkylning. En förkylning som kunde ha slutat väldigt illa. Eftersom hon blev väldigt förkyld snabbt och hade en hosta på det så valde vi att kolla upp så allt var okej med henne redan dagen därpå. Vi hade en kontroll på vårdcentralen och fick veta att vi inte behövde vara oroliga och att det var en helt vanlig förkylning helt enkelt. Det var en lättnad trots att det gör ont i ens mammahjärta att se sin lilla tjej vara sjuk. Men den dagen rullade på som vanligt ändå och jag och Novalie gick och la oss tidigare då vi båda var väldigt trötta. Hon låg i sitt babynest bredvid mig och efter en stund så fick hon något som liknade ett anfall. Hennes ögon rullade och man såg hur hon kämpade för att få luft. Panikslagen tog jag upp henne i min famn och bara efter en liten stund så lugnade hon ner sig innan hon la hon av en kaskadkräkning med blod i. Hon blev även helt blå då hon inte fick någon luft. Jag skrek på Elias som ringde 112 och en ambulans kom på bara några minuter som körde oss in till barnakuten. Väl inne på akuten så var hon lugn och andades fint, så vi blev hemskickade utan några vidare kontroller. Efter detta blev bara förkylningen och hostan värre, så efter ytterligare 3 dagar så åkte vi in till barnakuten då hon den morgonen hade hostat i nästan 45 minuter i streck. Då tog de några blodprover och sög ut allt snor och slem hon hade för att sedan skicka hem oss med nezeril och alvedon, ''eftersom att det bara var en helt vanlig förkylning''. På natten där kände jag att något verkligen inte stämde med henne, hon fick två liknande anfall och kämpade fortfarande med att få luft. Vi ringde 1177 som kopplade vidare oss till barnakuten som mer eller mindre dumförklarade oss. De sa att de har gjort allt de kan och att en bebis förkylning ''låter värre än vad de är''. Vi blev kvar hemma och jag vakade över Novalie hela natten för att hålla koll så att hon fortfarande andades. Mot morgonen la hon av två stora kaskadkräkningar fullt med slem och även lite blod så för tredje gången åker vi in till barnakuten med henne. Man märker då att personalen nästan blev irriterade att vi kom in ännu en gång. Vi bad om att de skulle ta prover för att kolla om hon hade fått kikhosta eller RS-virus men ''kikhosta är ovanligt och RS är det inte säsong för''. Jag bröt till slut ihop och efter ett tag fick vi träffa en läkare som verkade tro att de var mig det var fel på, att jag hade fått en förlossningsdepression och var nojig och orolig över mitt barn för det minsta lilla. Jag visade läkaren alla bilder och videos jag hade tagit på spyor och hur hon kämpar för att få luft och efter det testade de äntligen henne. Det visade sig vara en allvarlig RS-infektion, så säsongens första RS-virus hade drabbat oss. Vi blev inlagda och Novalie kopplades upp till syrgas för att få hjälp med andningen och fick även sondmatas, då hon inte ens orkade suga på bröstet. I tre dagar var vi inlagda innan vi fick åka hem igen och de dagarna innan och på sjukhuset var bland de värsta dagarna som jag har varit med om. Jag har aldrig känt mig så otillräcklig som person och som mamma som jag gjorde då. Att se den du älskar mest av allt må så dåligt och vara så sjuk är hemskt, och att man vet att man inte kan göra något åt det är ännu värre.
Ni mammor och föräldrar, lita alltid på er magkänsla när något känns fel. Hade vi inte fortsatt söka vård så hade förmodligen inte vår Novalie levt idag.

Gillar

Kommentarer